Idag är det fars dag och om min biologiska pappa var här hade han fått sig en riktig avhyvling i present.

Inte nog med att han försökte “skylla” faderskapet på någon annan när jag föddes, nej, de gångerna jag i smyg ringde honom som liten slängde han på luren i örat på mig utan att säga ett ord – med mig gråtandes på andra sidan.

När jag sedan som 12-åring vågade åka iväg för att konfrontera honom så vägrade han se mig i ögonen, gick direkt och låste in sig i sin bil, och när jag bad honom ge mig 5 minuter så körde han iväg – fortfarande utan att ens ha slängt en blick på mig.

Jag kan inte annat än hoppas att det faktiskt är så att han inte tror att jag är hans dotter, att han aldrig fattade att det bara var han som var otrogen och vad DNA-testet bevisade. Att om han ser mig nu så hade han inte tvekat för en sekund då jag har både hans ögon, ögonbryn och leende.

Fast det är bara önsketänkande – egentligen vet han mycket väl att han är min biologiska pappa. Jag vill bara inte förstå hur någon kan vara så känslokall och falsk och fortfarande kunna se sig själv i spegeln.

Grattis på fars dag, pappa. Du har nu missat 23 år av din dotters liv.